För någon månad eller två sen så hade jag Emelia på armen i hallen när Tufsa började kvittra. Emelia for med huvudet och undrade vad det var. Vi hade ju egentligen aldrig visat henne det lilla marsvinet så klart hon undrade vad det var som lät. Jag gick ner på knä en bit ifrån buren så hon skulle kunna se. Hon reagerade med att bli livrädd och nästan kastade sig upp i famnen på mig. Kan förstå då hörnet där Tufsa står är lite mörk och marsvinet själv är bara en hårboll som man ibland inte ser vad som är fram och vad som är bak. Nu har Emelia vant sig och vill gärna kolla in det lilla odjuret