Måste snart se till att ta en bild på magen för nu börjar det synas. Jag har visserligen en del hull & lite gravidform på magen sen innan men nu är det inte lika lätt att dra in allt överflödigt fett  Men nu behöver jag ju egentligen inte skämmas om det ser ut som om jag är med barn...för det är jag ju, även om "bara" i V 18.

Jag brukar försöka känna efter om jag kan känna lilla Knytet men det är ännu rätt svårt. Det händer att jag känner små buffar/fladder men det är så svårt att veta OM det verkligen är Knytet. Igår var vi & kollade på matbord till vårat vardagsrum & precis när jag lklev över tröskeln kände jag två små buffar strax under naveln & inget bubbel från tarmarna efteråt så jag funderar på om det var bebisen....men säker är jag inte. Under tiden på att bli säker så är det mysigt att bara klappa & hålla på den bula som börjar ta form & veta att det finns någon där inne. Även Rickard  klappar ofta & är så glad över vår lilla bebis. Vi skulle bli knäckta om något skulle vara fel nu men så kan man ju inte tänka. Vi måste ju tänka som så att vi ska bli föräldrar, att vi faktiskt väntar tillökning.

Dagarna går även om det vissa dagar känns väldigt segt. Idag kommer barnen så den här veckan går nog lte fortare, det brukar göra det. Får hoppas det gör mig lite piggare för vissa dagar är jag såå trött & skulle kunna sova hela tiden. Igår var en sån dag, kände mig bakfull mest hela tiden. Kräktes på morronen & sen kände jag mig konstig resten av dagen. Började denna Måndag med att känna mig trött & seg men nu börjar det bli bättre. Tröttheten beror nog på många faktorer: Vaknar x gånger varje natt (inatt med huvudvärk), vädret är grått & trist & lite att göra, tröttheten blir ju en annan om jag får komma iväg & jobba några timmar ibland, jag blir mer alert & får lite annan energi då. Vet ju att Knytet är värt allt illamående & den hemska känslan av att inte vara sig själv när H*n väl kommer. Om två veckor är det dags för rutinultraljudet, det ser vi fram emot.