Fastän jag var galet trött imorse och det hade varit ruggigt skönt att stanna hemma så känns det nu bra att jag kom iväg. Men det är tråkigt, motigt och jobbigt att gå den långa vägen nu. Men det är nog mest för att jag vet att sen blir det inte ens halva vägen att gå utan kanske en 1/3 av vägen....ska bli så skönt. Hade jag vetat det jag vet idag, hur tråkigt det här sista halvåret skulle bli så hade jag ärligt talat tänkt till en extra gång innan jag köpte hus igen. Och nu menar jag inte bara den långa tråkiga vägen, för det är hela situationen som påverkat mitt mående. 

Det var inte heller världens trevligaste kväll här igår. Blev rent ut sagt förbannad och kallade väl inte Rickard för Älskling direkt. Emelia var ledsen och skrämd så jag la henne i våran säng och nattade henne där medans jag väntade på att Kristoffer skulle komma hem. Sen gick jag och la mig, somnade och sov rätt skönt fram tills väckningen imorse. Skönt att haft jobbet att fokusera på men det ligger under ytan hela tiden. 

Jag kan förstå på samma sätt varför det blev som det blev igår. Det är nog mycket stress och oro som ligger bakom. Tänk om vi inte får huset sålt t.ex, eller får ett underbud som kan vara svårt att acceptera. Rickard vet ju heller inte vart han ska ta vägen, inte bo kvar här i Mantorp i allafall. Vi får väl ta en dag i taget men jag önskar allt var klart redan och jag längtar efter att få påbörja mitt nya liv.

Jag längtar också efter små saker....som att orka och vilja städa hela lägenheten ordentligt med ajax eller såpa så det luktar gott. Nu är det bara tungt och jobbigt att göra all storstädning själv även om jag har tid. Men efter flytten kommer jag hinna hem och göra det dom timmar Emelia är på dagis och jag slipper fördriva tiden i Kyrkans Hus. Det kommer bli nära om jag vill gå dit med Emelia på öppna förskolan, behöver inte ens vagnen då jag kommer bo mittemot. Jag längtar efter att höra åskan komma in över orten med  öppen balkongdörr *knasigt va?*. Längtar efter att slippa bli irriterad över småsaker som jag ärligt talat kan bli men inte bryr mig om att uttala högt för det är bara löjligt att bråka om det och för vi bor två vuxna här. Jag kanske är knäpp eller egoistisk som känner att jag mår bra av att bo själv men det är så jag känner nu och känt många gånger när vi varit osams, att jag vill bo själv igen. Det var så jag kände efter separationen från Exet. Jag är kanske en person som ska bo själv och ha ett särboförhållande....jag vet inte. 

Även om vi blev osams igår och sa saker som var dumma så hoppas jag att vi kan fortsätta dom här veckorna i någorlunda bra stämning, för Emelias skull. Att Rickard och dom större numera knappt pratar med varann får jag försöka klara. Så får tiden utvisa hur relationen mellan dom blir efter flytten. Huvudsaken är att dom mår bra och det gör dom inte nu. 

Hade gärna legat kvar ett tag till under det varma täcket men hade svårt att somna om efter att Rickard slog igen dörrn kl: 4.30 imorse. Så nu börjar tröttheten komma ikapp, men det är ny arbetsdag, den näst sista så upp måste jag ju. Emelia sov fortfarande när jag påbörjade inlägget men börjar visst vakna till nu. Brukar bara väcka henne, byta blöja och dra på kläder + ytterkläderna och gå. Har sagt godmorgon till dom stora, lär nog få ropa ett par gånger till på Kristoffer så jag ser att han kommer upp innan vi måste gå. Isabella brukar fixa att vakna själv även om hon är trött, jag hör hennes väckarklocka däruppe. Om en halvtimme är det dags att påbörja promenaden till dagis och jobb, skönt att det är jsut ute, blir lite lättare då.....trots trötthet och lätt huvudvärk, men det går väl över hoppas jag.